savingjosephine

av Paulina Träffe

Passionerad kärlek, drömmande funderingar och tanken på den besjälade naturen är några av egenskaperna hos det vi idag kallar för "romantiken", den tidsepok då romaner som till exempel  "Frankenstein" av Mary Shelley och "Den unge Werthers lidanden" av Johann Wolfgang von Goethe skrevs ner.
   När man hör ordet "romantik", är det lätt att tro att det bara handlar om kärlek, vilket det visserligen gjorde till viss mån, men epoken rymmer mer än så. Under romantiken växte bland annat intresset för det övernaturliga, det vidunderliga, fram, och många  författare gav sig in på att skriva skräckromaner. Folk blev dessutom fascinerade av det enkla, det naturliga och vissa sökte sig till sina rötter, medan andra ägnade sin tid åt att längta sig bort från tillvaron.
   Efter att ha läst boken "Den unge Werthers lidanden" kan man dock tro att det mesta inom romantiken handlade om just kärlek. Men det är så mycket mer som ryms inom de ramarna, även i den här boken. 

"Den unge Werthers lidanden" kom till på 1770-talet, då den redan existerande berättelsen skrevs ner av Johann Wolfgang von Goethe, en tysk, och på den tiden, ung man. 
   Som läsare slängs vi in i brevväxladet mellan den unge Werther och hans gode vän Wilhelm. Werther har farit för att uträtta ett ärende åt sin mor, och kommer på så vis till orten Wahlheim, som han direkt fattar tycke för. Han fängslas av naturens skönhet i området och han träffar även folk som faller honom i smaken, däribland Lotte. Lotte har även hon ryckts med i hänförelsen av naturen kring Wahlheim. Här citerar jag boken, för att visa både den förundran Werther och Lotte känner för naturen, men även det ögonblick då Werther förstår samhörigheten de två emellan:

"...
Vi steg fram till fönstret; det åskade ännu på långt håll, ett härligt regn susade på fältet, och en vederkvickande vällukt steg upp i den varma luften. Hon stödde sig på armbågen, och hennes blick genomträngde hela nejden; hon såg upp mot himmelen och på mig; jag blev varse tårar i hennes ögon, hon lade sin hand på min, och sade - Klopstock! Jag försjönk härvid i en ström av känslor, som detta ord utgjöt över mig. Jag kunde ej uthärda det, utan böjde mig ner och kysste hennes hand med de ömmaste tårar och blickade åter i hennes ögon. - Store man, ack, om du sett, hur du blev förgudad i denna blick! Och måtte jag nu aldrig mer höra nämnas ditt så ofta ohelgade namn!
..."

Efter den stunden, var Werther som förlorad i Lottes stora svarta ögon. Men, som den sista meningen i citat kanske påvisar, så fanns det en tredje part, nämligen Lottes trolovade; Albert.
   Albert var en ordentlig karl, Werther förmådde inte ogilla honom på något vis, åtminstone inte i början. Men Werther kan inte stå emot känslan av att vara beklämd, eftersom Lotte ska, och kommer att, gifta sig med Albert. Han hyser en önskan att ändra på det, men vet innerst inne att det kommer att bli som det först var sagt. 
   Werther försöker förlika sig med tanken, och därför gör han otaliga försök att vara makarnas vän. Men synen av de båda tillsammans blir till slut för mycket för honom, så han flyr platsen.
   Efter en tids försök att komma över kärleken till Lotte återser han både henne och hennes nuvarande man. Han tror sig stå ut till en början, men så småningom blir plågan för stor, och Werther ger upp. Om Lotte inte kan bli hans, vill han inte längre finnas till. Han tar sitt liv med en av Alberts pistoler, på julafton, lite mindre än två år efter det att han först mötte Lotte.

Werthers passionerade kärlek till Lotte, hans hänförelse för naturen, dit han ofta söker sig för att tänka och filosofera, och hyllningen av barnen och "de enkla människorna" som finns runtomkring honom, är typiska drag för epoken romantiken. Han talar drömmande, ja, medsvepande och passionerat, om naturen kring Wahlheim, och om Lotte. Se till exempel på hur han i ett av sina brev beskriver hur han känner för henne:

"Den 16 juli.
Ack! hur blodet svallar i mina ådror, när mitt finger oförmodat råkar att röra hennes, när våra fötter möts under bordet! Jag drar mig tillbaka som ur en eld, men en hemlig kraft för mig åter fram; en förvirring betager alla mina sinnen. Ack, hennes oskuld, hennes obekymrade själ känner icke hur olidligt dessa små förtroligheter plågar mig. När hon under vårt samtal lägger sin hand på min, och under detta allt mer och mer börjar intressera, flyttar sig närmare, och den himmelska andedräkten från hennes mun hinner fram till mina läppar - jag vill falla ned, liksom rörd av ett åskslag. Och, Wilhelm, om någonsin detta sälla förtroende skulle göra mig djärv nog att - du förstår mig. Nej, mitt hjärta är ej så fördärvat! Svagt, alltför svagt! Men är icke just detta fördärv?
   Hon är mig helig. Alla begär tystar i hennes närvaro. Jag vet aldrig, hur det är med mig, när jag är hos henne; det är liksom om själen flöt omkring i alla mina nerver. Hon har en melodi, som hon spelar på sitt klaver med en änglastyrka, så enkel, men så full av själ! Det är hennes favoritstycke, och hos mig försvinner oro, förvirring och griller och allt, så snar tjag hört första noten.
   Intet enda ord om de gamlas förtrollande musik förefaller mig otroligt, när jag känner verkan av denna enkla melodi. Och hur väl vet hon icke att använda den, ofta då, när jag hade lust att skjuta mig en kula för pannan! Strax försvinner all min förvirring, allt mörker i själen skingras, och jag andas åter fritt."

Werther är hänryckande. Det han tycker om; det älskar han. Och allt det andra hatar han. På det här viset var sanna romantiker, uppsnärjda i det blå, eller djupt nere i mörkret. Vad de än kände och gjorde, var det med hela hjärtat, och där fanns inga mellanting.
   De var också impulsiva och dramatiska. Dalgångarna kunde växla upp och ner snabbt. Hos Werther märks det tydligt, framför allt i sista delen av boken, då han flyr Wahlheim eftersom bördan blir för tung att bära, och när han slutligen tar livet av sig i förkrosselse.

"Den unge Werthers lidanden" är sannerligen en klassiker. Men vad är då en klassiker?
   Enligt min åsikt är en klassiker en bok som har slagit igenom om och om igen i flera omgångar, och på flera platser i världen. Människor från flera generationer har tagit den till sig, älskat den och känt igen sig själva i framförallt huvudpersonens, men kanske också någon birolls, karaktär. 
   En klassiker kan inte handla om något som bara några få personer varit med om, den måste innehålla en historia som väcker intresse hos "vanliga människor", som kan läsas eller höras av många. Den bör också vara karaktäristisk för epoken då den skrevs. Och språket ska självfallet hålla en viss, om inte ganska hög, klass.
   Vem som bestämmer huruvida en bok är en klassiker eller inte, det vet jag inte. Någon borde sitta och bestämma, men denne någon borde se till aspekter som hur många som läser boken, till exempel, även om det inte alltid är en självklar del i bedömningen. En bok kanske anses vara klassisk för tidsepoken då den skrevs, men lästes av få, och då kanske den ändå kan ses som en klassiker. På så vis kan böcker vara klassiker på sina egna, men ändå på ett gemensamt, sätt. 
   Klassiker har, kort sagt, en förmåga att aldrig helt dö ut. Och det är väl det som är så spännande med dem. De fortsätter leva, annars är de inte klassiker.

Men vilka böcker kommer att bli klassiker från den tiden vi lever i nu? Och vad kommer att vara karaktäristiskt för dem? 
   Kommer det att vara barn- och ungdomsböcker som Harry Potter? Eller böckerna av Sidney Sheldon, som är mer annpassade för vuxna? Kommer det att vara vanliga romantiska och kärleksfulla romaner, eller kommer det att vara någon av fantasyböckerna som det finns så många av nuförtiden?
   Inget av det här kan vi idag avgöra. Det får generationerna som kommer efter oss bestämma. Och kanske, kanske kommer vi själva aldrig att få reda på det. Det återstår att se.

(091103)

jag sa till dig då; jag älskar dig

men nu, åh!
som jag älskar dig nu!


älskade jag dig då?

jo, men
- som jag älskar dig nu!


ser de på oss nu?
förstår de oss nu?

ser de att vi är lyckliga nu?


åh, älskling:
som jag älskar dig nu!

(090314)

allt är så himla bra med mig

så vad i allsindar undrar du det för

allt är så bra med mig

jag är inte överviktig

och jag är inte underviktig



jag har inga bullar i ugnen

men jag kan receptet utantill

jag ringer mina vänner

och mina vänner ringer mig



jag sover om natten och vaknar

på morgonen

jag äter sover äter sover

vad mer kan man begära



jag tycker mycket om solen

och att märka ord när du

säger fel





allt är så himla bra med mig

så himla bra helt enkelt

så för guds skull sluta fråga



jag har ögon jag kan se med

ögon som kan titta och blinka

och blunda och flirta



så allt är så himla bra med mig

jag vet att min sökande blick

kan verka obehagligt närvarande

och frånvarande ibland



men det beror ju bara på en enda sak

det beror på att jag måste ju vara beredd

jag måste ju se dig när du kommer"

(090214 kl 01:16:20) 

och vet ni vaaaad?



imorgon eller idag egentligen tar alla varandras händer och ropar:



"må Gud välsigna alla de älskande alla de som älskar alla de som håller om någon inatt!!"



jaha?



ja Gud välsigna alla som är såå kära och lalalalaa oh lalalaa



jag är

ensam och jag har aldrig gillat blommor och sånt tjafs.



tänk på det.



fjuderfän som älskar lalaaa lovelovelove

you don't love me, no?



¿y porqué no?

försökte jag säga på bruten spanska

men det blev mest patetiskt

med ciggen på huk i munnen och inte som det ska

vara.



jag fick en prognos idag

fredag den 13:e jaja



hon dog för 17 år sen fredagen den 13:e

det var sorgligt.



jag ser fortfarande henne

som den vackraste existerande människan



fast,



jag kände henne inte ens.





but I guess you did, no?





och jag hade tänkt att sova

innan jag kollapsar och bryter ihop eller nåt här ensam i rummet utan lampa utan fjädrad säng.



och här sitter jag utan trosor helt plötsligt och det var

aldrig meningen

på riktigt.





gloves?

ha-ha skrattet liksom fastnade lite i halsen på dig när jag nämnde din lilla rullgardin

mohahaa.



jag kan skratta *PÅ RIKTIGT* jag.

och på låtsas också,

om jag vill.



men det är *CENSUR*.





fjädrar håller inte ihop täckena och tygerna som ska slutas runt min (ensamma) kropp inatt.

(081223)

och jag håller med men jag är ju också tråkig ibland kanske eller inte jag har fullt upp med att må illa.

jag mår illa av dem.



håll er borta! och låtsas inte för en sekund att jag haft med er att göra, någonsin.

ni är döda för mig sa någon och jag håller med.

kalla mig dum då.

"dead men tell no tales".

ursäkta, jag hörde er inte. hör er inte. aldrig någonsin.

(081205)

världens krypin för alla tunga själar det var dit jag hittade försökte se mig omkring utan att blunda.

det sög.



förstår du inte betydelsen av tunga steg och mörka moln ingen hoppade dit jag ville. inget hopp bland stenerna som det brukade vara min fristad men ingen hoppade dit jag ville. vem kunde veta att det skulle göra så ont.



tonlös tondöv eller bara lite korkad jag vet inte och det spelar liksom ingen roll. du förstod i alla fall ingenting.



varför kan man inte vara där man vill och med den man vill jag är trött på att vara utråkad och rädd för att fastna i slentrian av människor jag inte gillar och rutinjobb. det var nån som sa det så.



jag är livrädd.



luften känns tung ibland, som nu.



"if you don't hold me I'll run away."

så håll om mig då!

(081203)

ett mörkt moln drog förbi, svepte min jacka och mitt hjärta med sig. aldrig kommer det bli som det borde.

svängarna rätas ut och groparna fylls igen inget finns kvar.



utom du.



förstod du inte? ingen förstår mig när jag vill det.

långt där borta sitter han som väntar och väntar, på vadå?

inte på mig.



håll dig utanför det här.


kom och ta mig i din famn som du borde fast inte vill. han förstår inte.

aldrig.



groparna är fulla nu stegen tynar bort och vinden vänder. håll dig hårt i strandkanten.





"ögonblicket var fullständigt förlamande. jag satt där i bänken och förstod plötsligt hur det var att mista någonting som var omistligt. hur det måste kännas för fem sekunder innan man hoppar framför tåget.

det kom inget tåg genom klassrummet och det var nog tur det."



håll dig utanför det här.

(081108)

frågan ekar när svaret inte kommer.



hur ska världen se ut? varför fortsätter allt som det skulle coh stannar där det inte borde eller kanske borde jag vet inte vet du?



marknaden är svart och full av ord som ingen förstår inte jag i alla fall är jag ensam om det.



jag sitter inlåst i en bubbla och jag vågar inte komma ut. tomtarna säger att de lämnar mig för alltid då men de värmer ju, jag vill inte vara utan dem! hur svårt kan det egentligen vara men det är svårt! jag förstår inte och skulle jag överleva utan värmen varför måste jag välja!!



vad är kärlek när tomtarna inte vill ha mig helt plötsligt för att jag inte vill sitta i bubblan!? är det kärlek så säg!!



för jag går under här i bubblan och luften håller på att ta slut nu.



jag ville bara hoppa upp på ett flygande tefat och glömma tomtarna och allt de sa det de sa fick mig att vilja spy. de sa de höll på att spy av världen utanför därför får jag inte gå.



måste jag frysa då?



och jag är trött på att vara ensam och fattig i orden och sakerna jag gör och jag är trött på att prata ett språk som ingen förstår kan det verkligen vara det rätta?



ta mig härifrån innan jag kräks.



det fanns för mycket att veta kanske men orden stockar sig i halsen för jag vet ju inte vad de betyder! ord utan mening är väl ingen bra början.



jag har ingen aning ju! om man inte känt på svedan kan man väl inte veta att det gör ont!



gör det ont?

(081104)

för det finns ingen som bryr sig om dårar som mig och alla skor runtomkring som flyger omkring varför sa de inte någonting? att låtsas som ingenting det vet jag nu tänk vad surt! jag vill inte veta något alls.



blanda blanda röran är inte klar än släng i mig först förstår du inte att det blir bättre så? 

det gjorde inte jag heller.



men vem kan hoppas när folk skriker runtomkring och ingen lyssnar och jag står där tyst som ett och annat fån utan ögon för jag vill inte se vad som händer runtomkring vad är det som händer!



håll snattran.



det lät som någon i någon film någongång någon film jag såg för länge sen barnprogram om lussikatter och snoriga näsor vilken himla lycka! världen är inte en lycklig plats vem kunde tro det?

men någonstans måste det ju vara lyckligt.

annars simmar jag iväg men jag kan inte simma så jag lär inte komma långt det var ditt fel.



håll tyst.



fel personer pratar hela tiden varför är det så? det finns inget stopp på floden av glåpord och ibland trivdes jag bra i ditt sällskap jotack.



bättre grönade bete finns alltid och hur kommer det sig att man vill ha det hellre än sitt eget?



fängelse fängelse och allt hon vill göra är att springa därifrån runt om henne yr kanonerna och kanske blir hon aldrig av med skotten i ryggen. kanske inte.



vem hoppas på tomten när det finns snö och blommor när det finns döda träd? ingen vet varifrån människans lögner kommer och jag struntar i vilket.

ibland får man sticka ner huvudet i sanden en stund och sen kuta för allt vad benen bär och varför finns det ingen kraft i mina ord vad säger jag fel?



hon var aldrig som de andra barnen.



hoppas hoppas hoppas på regnet som faller och vinden som yr och strör trasslor i ditt hår hoppas inte för mycket.

kanske om vi har tur flyger vi iväg coh kommer aldrig igen och där hittar du mig. så småningom.



inte än.



för nu sticker jag huvudet i sanden och

hoppas hoppas hoppas

 och blundar.



och allt blir fel.

(081028)

låt honom inte se mig!

alla gamla sagor som jag borde glömt men gömde någonstans där bakom sofflocket istället och smulorna försvinner inte även om man försöker blåsa bort dem först lätt men det hjälpte sig inte.



och jag är trött på att vara ensam bland kuddar och täcken och musiken kunde inte trösta mig inte ens där! alla ställen man borde glömt och knuffat ner för kanten branten som man tänkte hoppa ner från en gång varför slängde jag dem inte?

folk försvinner och jag trodde de betydde något men jag hade fruktansvärt fel bakom gardinerna där jag gömmer mig när åskan slår jag är rädd för åskan vet du inte det! varför är du inte här som jag ville och vi kunde gömma oss bland kuddar och täcken och musiken skulle höja oss bakom molnen vi kunde sjunga med du och jag.



blod svett och tårar var inget recept för ett lyckat liv men hur hamnade jag då här bland allt som jag trodde att jag glömt och allt som inte betydde något för mig trodde jag. skogens mörker sluter sig runt flickan utan värme och någonstans där fann hon sig själv när hon fick vara ensam med löven och inte kunde se så var det för mig.



du betyder så mycket för mig



ord som du inte förstår och inte jag heller var det någon som sa någon gång för länge länge sen. att kärlek skulle hjälpa jo det har jag väl alltid trott men gräset växer fort och löven faller i takt med din frånvaro och du vet inte och jag vet inte och antagligen kommer detta vakuum alltid finnas mellan våra väggar.



du tror väl att allt handlar om dig?

kanske betyder någon något för mig men molnen hindrar honom från att veta om det kanske tror en del människor att allt handlar om de själva och inte om mig. det handlar aldrig om mig.



folk jag kände känner har glömt mig nu och sopats under mattan och de som jag ville skulle se mig såg mig inte och ett tag gick jag runt i en dimma utan att synas det var då jag bestämde mig för att synas och försöka se ut som något som ingen annan var lyckades jag?

träden är höga nu. och färgerna flyger kommer de någonsin flyga igen?



mörker mörker och hjärtat ville inte se mer av dig för det gjorde för ont men kanske var det inbillning kanske behöver ingen sån skit som alla hela tiden söker efter kärlek kärlek kärlek. jag behöver den inte.



livets ljusa stunder kom under kvällar med eller utan tvivel och nystan varför läser du så mycket mellan raderna letar efter dig själv som om du skulle bli nämnd och nu nämnde jag dig visst ändå.

hoppsan.



hur pinsam kan världen egentligen bli jag ville ju bara att du skulle vara beroende av mig inte sjukligt men bara för att luften kändes lättare när jag var runtomkring dig.

åh den som hade ett fartyg!



 och världen ligger öppen för de som flyter runt på fartyg och skepp och ekrar klarar inte strömmarna säkrskilt bra. vem kunde tro det?



ta mig till ditt fartyg.



och jag är inte rädd för åskan visste du inte det? jag är rädd för kärleken den kärleken.

och du är rädd för mig.