savingjosephine

(110611)

Jag kommer på att jag har glömt nycklarna till lägenheten precis när jag slår igen dörren som går i baklås i samma stund. Är ensam hemma eftersom Madde är på jobbet och Olli är på studentskiva. Går därför ner till grannen och frågar om extranyckel finnes, men nej. Får låna telefonen av denne granne och ringer låssmeden (inte Madde eftersom hon jobbar sin första dag på nytt jobb och inte kan svara och inte Olli eftersom hans nummer inte går att hitta med hjälp av grannes iPhone). Låssmeden säger att det skulle kosta 1000 kr för dem att komma och öppna och tack men nej tack, säger jag då eftersom grannen precis erbjudit sig att låna ut sitt SL-kort värt 8000 kr, och jag är beredd att ta chansen att ta några tunnelbanor till Kungsträdgården till Maddes jobb som jag för övrigt inte har någon aning om var det ligger med ett dyrt *ej mitt* SL-kort i fickan som inte är djupare än 5 cm.

Jag ger mig dock iväg oduschad och ENDAST iklädd förra säsongens korta shorts och ett linne från samma tidpunkt (som jag har på mig enbart för att jag skulle ner till tvättstugan det där ödesdigra ögonblicket). Skor har jag, men ack endast inneskor som är något för stora och jag grämer mig för att ge mig ut på stan i denna skamoutfit (som dessutom helt saknar underkläder, vilket vissa människor på stan understryker genom att en aning besvärat titta ungefär 20 cm nedanför min haka då och då).

Tar mig med viss möda fram till restaurangen där Madde jobbar och ser Madde ögonblickligen. Tänker "YEEES!" för en minut tills jag lyckas prata med henne, varav hon säger att hon inte tog med nycklarna eftersom jag "skulle ju vara hemma hela kvällen.." (..Ja, det hade jag också tänkt mig..)

Får låna hennes mobil och ursäktande säga till Maddes kollegor att jag "låst mig själv ute, ähum, och vi bor ihop så nu hoppades ju jag att hon skulle ha nycklar med sig..".

Olli svarar och säger att han är vid Telefonplan (EN STATION FRÅN DÄR VI BOR!!!) och att jag kan komma dit så ska jag få nycklarna.

Ger mig iväg hemåt, och känner mig i ganska stort behov av en dusch och ett klädbyte, för att inte säga skobyte, samtidigt som jag har händerna i varsin ficka på shortsen, med den ena handen om det dyra SL-kortet och den andra om mobilen, som inte heller är min utan Maddes.

Kommer till Telefonplan, går framåt i förhoppningen att få se Olli, vilket jag också gör. FÅR NYCKLAR!!!, skrattar lite ursäktande och säger "tack så hemskt mycket", för att sedan missa tåget med dryga 3 sekunder. Får vänta ytterligare 10 minuter, men tar mig sedan den sista stationen hem, med 3 lånade prylar i fickorna på förra säsongens shorts, med två bröstvårtor utputande under förra säsongens linne och med fötterna i något för stora inneskor, stapplande och nästan halkande precis ovanför trappan nedför tunnelbanan vid Hägerstensåsens tunnelbanestation.

Lämnar tillbaka SL-kortet och ger grannen en svettig kram medan även hon tittar på två putande punkter på mitt linne, vilket får mig att lägga mer tyngd i mitt tackande och "kan jag göra något för er i gengäld!?" i ren pinsamhet och tacksamhetsskuld. Hon säger att absolut inte men frågar om allt gick bra tillslut och jag säger att ja, det gjorde det ju. Men det tog sin lilla tid, minsann! Nästan 2 timmar, för att vara mer exakt, eller vag, egentligen.

Går slutligen upp till den gudförgätna dörren och hälsar på 3 glada hundar innan jag sätter mig för att skriva ner händelsen här på Facebook.

Fy fan, vilken kväll!

Nu ska jag ta en kanske inte så välförtjänt kall dusch!

man tänker på tider

då tiden liksom flöt ihop

som vatten som forsar längs med bladbevuxna träd

- ostoppbart.

man tänker på minnen

tillfällig sinnesförvirring

bladutveckling

benbrott (på något vis).

man minns frispel

förtryck och frigörelse

jonglering med taggtråd,

skönt mot handen

skört - och smärtsamt.

vindar som blåser

tårar som rinner

floder som flyter fram

- en längtan till något annat.

och plötsligt

men inte särskilt förvånande

inser man

att man redan varit där.

och att man är på väg någon annanstans,

- den här gången.