savingjosephine

(091113)

fotspår visar var du gått.

och jag
kan följa dem till många platser,
de flesta vill jag inte se.
där har fler fötter vandrat,
bredvid dina.


du måste förstå,
min vän,
att livets levnadsår för länge sedan är slut,

och varje sekund kommer vi närmre.


lämna mig nu,
innan det river sönder mig
desto mer.

kära du, jag har aldrig varit normal.

solen har bränt mig hårt
och likväl
har jag frusit till is på vintern.
höstvindarna har blåst mig långt österut,
och vårblommorna har fört mig tillbaka.

men kära du, jag har aldrig varit normal,

och sommaren har torkat ut mig,
vintern har kylt ner mitt hjärta,
hösten har fört mig bort
och våren har tinat mig åter.


och du, min älskade vän,
du brände mig mer än solen,
du var kallare än vinterns nordansvindar,
du gav mig en liten vindpust och jag flög
all världens väg,
och du tinade mina hjärtrum när de frös.


du är allt, och ändå
måste du lämna mig nu,
innan jag förgås av

det jag älskar mest med dig.

förlåt mig, men bjud mig farväl
- nu genast.
det är fredag den trettonde,
bjud mig farväl!

farväl, du kärlekens och förkrossandets fader,
farväl!


(och ta mina frysta hjärterum med dig.)