stanna hos mig.
ingenting är någonsin rosenrött.
(090319)
du vet
att dina ord skär in i mina lungor mer än någon annans.
mer än ciggaretter, en kylig morgon.
-varför? undrar du.
jag ska säga därför,
kära du.
solen går ner, går den ner
också över dig?
(och mig?
fast åt skilda håll.)
ta dig samman,
sa jag till mig själv häromdan
när du drog täcket över huvudet
och igonerade mig kallt.
kvällning igen,
men du,
du är kallare än solnedgången när den gått ner.
och ännu senare till och med.
(och du,
om du
somnar nu,
då hatar jag dig.)
VAD GÖR DU?
liksom eko i mitt huvud tunga steg
bort från mig.
går du?
GÅR DU?
nu?
redan?
eller stannar du kvar hos mig?
stanna.
stanna.
liksom viskningar mot ditt varma bröst.
du vet
orden vi aldrig fick använda kom väl till pass
när din ignorans tog överhanden.
vafan handlar det här om egentligen?
du sa
du älskade mig
senast för
tre timmar sen, och nitton minuter.
(sju timmar, om man räknar med den gången
jag visste
att du verkligen menade det.)
hur länge ska din tysta strejk vara ditt livsförvärv?
(eller,
jag vet,
bara för ikväll. och den kvällen,
och den kvällen.)
tills du somnar?
somnar du nu,
då hatar jag dig.
jag svär,
jag kommer verkligen hata dig
om du somnar
utan att säga förlåt.
vad fan handlar det här om?
och varför har jag inga cigg i mungipan,
som ett tyst stöd bredvid din tysta strejk.
mitt underhåll bredvid ditt livsförvärv.
ha!
vi som trodde vi ägde världen,
eller var "vi" ett missförstånd?
det kanske var jag som trodde
att jag lekte livet,
och du var den som visste hur leken gick till
men
du berättade aldrg reglerna för mig.
du vet,
maten kallnar snart.
ska jag ta en buss hem?
(jag vill ju inte!)
ska jag låtsas att du inte finns?
(jag vill ju inte!)
ska jag sitta här i mitt hörn och tjura hela dagen tills vi somnar
och sen lägga skulden på dig
och ditt tysthetslöfte eller vafan det var
som kom emellan?
nej.
men,
om du somnar nu,
då hatar jag dig.
(090319)
du vet
att dina ord skär in i mina lungor mer än någon annans.
mer än ciggaretter, en kylig morgon.
-varför? undrar du.
jag ska säga därför,
kära du.
solen går ner, går den ner
också över dig?
(och mig?
fast åt skilda håll.)
ta dig samman,
sa jag till mig själv häromdan
när du drog täcket över huvudet
och igonerade mig kallt.
kvällning igen,
men du,
du är kallare än solnedgången när den gått ner.
och ännu senare till och med.
(och du,
om du
somnar nu,
då hatar jag dig.)
VAD GÖR DU?
liksom eko i mitt huvud tunga steg
bort från mig.
går du?
GÅR DU?
nu?
redan?
eller stannar du kvar hos mig?
stanna.
stanna.
liksom viskningar mot ditt varma bröst.
du vet
orden vi aldrig fick använda kom väl till pass
när din ignorans tog överhanden.
vafan handlar det här om egentligen?
du sa
du älskade mig
senast för
tre timmar sen, och nitton minuter.
(sju timmar, om man räknar med den gången
jag visste
att du verkligen menade det.)
hur länge ska din tysta strejk vara ditt livsförvärv?
(eller,
jag vet,
bara för ikväll. och den kvällen,
och den kvällen.)
tills du somnar?
somnar du nu,
då hatar jag dig.
jag svär,
jag kommer verkligen hata dig
om du somnar
utan att säga förlåt.
vad fan handlar det här om?
och varför har jag inga cigg i mungipan,
som ett tyst stöd bredvid din tysta strejk.
mitt underhåll bredvid ditt livsförvärv.
ha!
vi som trodde vi ägde världen,
eller var "vi" ett missförstånd?
det kanske var jag som trodde
att jag lekte livet,
och du var den som visste hur leken gick till
men
du berättade aldrg reglerna för mig.
du vet,
maten kallnar snart.
ska jag ta en buss hem?
(jag vill ju inte!)
ska jag låtsas att du inte finns?
(jag vill ju inte!)
ska jag sitta här i mitt hörn och tjura hela dagen tills vi somnar
och sen lägga skulden på dig
och ditt tysthetslöfte eller vafan det var
som kom emellan?
nej.
men,
om du somnar nu,
då hatar jag dig.
Kommentarer
Trackback
