savingjosephine

(090424)

och jag var aldrig gjord för att ge upp men,
du bygger murar runt dina händer
och jag kommer inte förbi när murarna tornar upp sig
framför min panna.
och
jag tar pauser ibland, för det känns itne lönt
att stå och titta upp mot dina fästningar och veta att
du står där uppe nånstans.
och jag når inte dit.
inte ens med repen jag tror du gav mig.
visst vaqr det du?
eller
var det jag själv som tvinnade trådarna?

du tog mig så långt,
och jag kan aldrig gömma mig för
dina ögon.
och det är där jag faller.
inte för att jag vill, jo
det också, men mest för att
du har mitt liv i dina händer,
ser du det?


fast jag klarar mig alltid och helst själv men
nu erkänner jag mig
besegrad.
jag var aldrig gjord för att klara mig utan dig.