orphan child.
kl 23:23)
cocorosie - animals:
"I always knew I would spend a lot of time alone
no one would understand me
maybe I should go and live amongst the animals
spend all my time amongst the animals
and on the tracks I would go
they lead to the sea
to be amongst the animals.
maybe I had lied when I said I was ok
just getting along like a little song that stops to sing and say:
"wild willow, windy winter,
won't you blow through me
my whole eternity""
juliet
väntar inte längre på romeo,
romeo söker henne inte.
jag hatar mig nu.
och
världen var som jag alltid trott att den var.
men
så har jag också alltid levt utom världen,
eller snarare
aldrig levt.
(allt som jag såg fram emot
tog du och de ifrån mig.
jag är inget nu.)
varför
varför föddes hon?
hon stod ensam på trottoaren,
alltid lämnad av de hon älskade,
men förstörde.
varför
lärde hon sig aldrig livets små spel,
och de stora?
jag hatar mig nu.
(stings on my sheats
- stings on my soul.)
värmen har försvunnit nu.
och kvar finns bara
tomrum
och hål i sidan.
naglar i benen.
ett desperat skrik, ut mot natten,
och fullmånen var som störst då.
vore jag ett monster,
en hamlet,
en gestikulerande trafikpolis
eller bara
någon.
hur ofta
måste man komma till insikt om sin otillräcklighet
innan man förgås?
(hur ofta?)
hon hatar mig nu.
men jag förstår.
jag hatar mig också.
det är lugnt.
jag hatar mig också.
juliet
väntar inte längre på romeo,
romeo söker henne inte.
marken öppnar sig nu,
jag räknar stjärnorna och
gravarna.
jämför
och tar sats.
och värmen ute i fingertopparna kvarstår.
(100721)
fortfarande
gör du mig varm,
bara vid åsynen av dig,
ja,
tid
liv
andra
- allt annat
försvinner,
tynar bort
och kvar står du.
och värmen ute i fingertopparna kvarstår.
hur
hur tog du allt jag trodde att jag brydde mig om,
gjorde det oviktigt,
slätade ut,
brokade till
hela livet i sig?
och jag ångrar inte att jag bjöd dig inpå livet.
vad jag ångrar,
kära du,
är allt som förstört.
vi har bränt broar,
du och jag,
från varsitt håll,
mötts på mitten
och kastat sylt på varandra
(inte i välmenat tycke).
jag önskar att jag kunde säga
att
vi glömmer allt.
glömma och förlåta.
jag vill - försöker!
men du vet ju hur gummiband fungerar.
jag ska klippa!
en dag
ska jag klippa av alla.
(- jag tänker faktiskt så.
och önskar att det var igår.)
vi har bränt varandra på bål,
över öppen eld.
jag har skurit i dig,
du har skurit i mig.
men
jag älskar dig ändå.
jag kommer alltid att älska dig ändå.
och värmen ute i fingertopparna kvarstår.
som om slutet redan var här och blixten slog ned alldeles bredvid, - ingen reaktion.
och kanske är det sant,
det jag sa,
att jag alltid kommer att älska dig.
som vi sa
som vi sa;
oavsett vad som händer.
oavsett-
jag saknar dig redan.
snälla, säg det igen!
och hundratusen röster skriker efter något mer.
- snälla, säg det igen!
miljoner ord förvinner ner i förrgårs svarta hål,
som hundratusen åsikter som ingen lyssnar på.
- snälla, säg det igen!"
(100716)
och bakom lås och bom flyger hon runt,
finner ett kryphål,
ett maskhål
- ett ljusår bort.
och saker klarnar där.
hon famlar inte.
hon stapplar inte.
hon gömmer sig
aldrig mer.
bakom moln och
åter moln,
(rosenröda nu)
dimma sen,
- sol nu!
- snälla, säg det igen!
som gamla ord,
använda förut,
dock aldrig utslitna,
nej, - aldrig!
genom tristess,
ålderdom,
svarta dagar,
genom regn och
åter regn.
ljust i tunneln nu!
- snälla, säg det igen!
och där står hon nu,
mitt bland vita moln.
hon är
vad ord inte kan beskriva.
hon är
näcken om sommaren,
snön om vintern,
färgerna om hösten,
- nytt liv i april!
hon är
sol på klarblå himmel,
åskan i mörka moln,
smärtan i pilen ibland.
hon är regn efter uttorkade dagar.
- snälla, säg det igen!
vi badar nakna i det nu.
kalabalik.
(100713)
dramatik.
kalabalik.
tiden rinner långsamt,
men mest fort,
ibland.
och det var längesen vi var där.
du och jag
- tragedi.
jag minns fortfarande,
- har du glömt?
(du säger att du inte har det,
och jag lyckas alltid
/aldrig/
tro dig.)
jag omfamnar livet,
vilket det nu är!
och jag hoppas att det för med sig något att ta med sig hem,
men jag vet inte.
jag vet aldrig.
(du vet hur jag brukade tala för mig själv i mörkret.
och kanske kommer jag aldrig att bli frisk.)
värmen tar kål på mig,
och gynnar mig,
precis som
vattendroppar mot hud,
- hud mot hud.
värmen fryser.
tiden stannar.
jag flyger
men slår i luften,
desperat.
som ammande barn,
trånande.
och jag faller ned,
hårt mot marken,
- var är du?
jag står inte ut mycket längre.
