savingjosephine

(100713)

dramatik.
kalabalik.

tiden rinner långsamt,
men mest fort,
ibland.

och det var längesen vi var där.
du och jag
- tragedi.

jag minns fortfarande,
- har du glömt?

(du säger att du inte har det,
och jag lyckas alltid
/aldrig/
 tro dig.)

jag omfamnar livet,
vilket det nu är!
och jag hoppas att det för med sig något att ta med sig hem,
men jag vet inte.

jag vet aldrig.

(du vet hur jag brukade tala för mig själv i mörkret.
och kanske kommer jag aldrig att bli frisk.)

värmen tar kål på mig,
och gynnar mig,
precis som
vattendroppar mot hud,
- hud mot hud.

värmen fryser.
tiden stannar.
jag flyger
men slår i luften,
desperat.
som ammande barn,
trånande.

och jag faller ned,
hårt mot marken,
- var är du?

jag står inte ut mycket längre.