småstenar.
(090104)
småstenar i ansiktet tvingar mig att titta bort du såg det inte du ser aldrig!
ursäkta ursäkta tusen gånger för allt jag borde sagt och speciellt det jag inte borde du förstår ju inte! och inte jag heller. vändpunkten kom den natten när det var mörkt och musiken ljöd tyst och månen sken stort mot det svarta och mina ögon trodde det inte hur något kunde vara så vackert.
åh!
sårade människor ursäkta ursäkta jag vill inte dra streck över era hjärtan och hoppas att ni inte märkte det det var aldrig meningen! och inte för mycket heller. de som inte vill ska inte behöva och ursäkta ursäkta tusen gånger fjädrarna kittlade för mycket det gråa har tagit över nu nu nu alltid nu när jag har sovit bort ruset och blåst bort minnen av alla de där alla de som betydde något då.
jag är ensam igen. miraklet tar fart om exakt fem år två månader fem dagar 3 timmar och tre minuter åh du kommer att glömma mig du kommer glömma mig!
som jag sa.
jag visste väl det.
jag såg ett stjärnfall för längesen längesen åh det var alldeles för längesen och jag trodde då jag trodde då! jag ser aldrig stjärnfall längre ju mer jag tittar ju mer tid jag ägnar åt stjärnorna de vackra stjärnorna de svek mig hårt hårt hårt och du också! på sätt och vis och egentligen inte.
jag svek mig själv.
saknar du mig?
klart du inte gör. förståndiga saknar aldrig mig aldrig saknar folk mig inte ens då när jag behövde det som mest inte ens då!
jag igonerar känslan av tystnad och försvar. ingen vet vad jag har gjort inte ens du!
jag fortsätter inbilla mig det.
snön är vit men den smälter snart bort åh låt den smälta bort fort jag vill ha jord jord jord att ta tag i som jag alltid gjorde när jag var liten mindre och ledsen och kylan inte bet lika hårt som den gör nu.
allt var så mycket lättare då med kullar gräs bäckar stenar historier och djur att titta på studera jag studerar ingenting nu. jag har fullt upp med att blunda.
borde jag öppna ögonen?
nejnejnej jag har blundat länge nu länge nu dolt var spåren började jag vill bara härifrån!! hjälper aspirin?
jag kanske öppnar ögonen.
vägarna jag ville gå på vandra länge länge det har jag alltid velat! det enda jag verkligen vetat verkligen och det kunde ingen ta ifrån mig inte nu heller.
du blundar också hårt och stilla tyst fast ändå inte dina armar viftar runt och du skriker som för att stänga världen ute allt det du inte vill se åh du såg inte mig heller!
och jag har inte en chans
småstenar i ansiktet tvingar mig att titta bort du såg det inte du ser aldrig!
ursäkta ursäkta tusen gånger för allt jag borde sagt och speciellt det jag inte borde du förstår ju inte! och inte jag heller. vändpunkten kom den natten när det var mörkt och musiken ljöd tyst och månen sken stort mot det svarta och mina ögon trodde det inte hur något kunde vara så vackert.
åh!
sårade människor ursäkta ursäkta jag vill inte dra streck över era hjärtan och hoppas att ni inte märkte det det var aldrig meningen! och inte för mycket heller. de som inte vill ska inte behöva och ursäkta ursäkta tusen gånger fjädrarna kittlade för mycket det gråa har tagit över nu nu nu alltid nu när jag har sovit bort ruset och blåst bort minnen av alla de där alla de som betydde något då.
jag är ensam igen. miraklet tar fart om exakt fem år två månader fem dagar 3 timmar och tre minuter åh du kommer att glömma mig du kommer glömma mig!
som jag sa.
jag visste väl det.
jag såg ett stjärnfall för längesen längesen åh det var alldeles för längesen och jag trodde då jag trodde då! jag ser aldrig stjärnfall längre ju mer jag tittar ju mer tid jag ägnar åt stjärnorna de vackra stjärnorna de svek mig hårt hårt hårt och du också! på sätt och vis och egentligen inte.
jag svek mig själv.
saknar du mig?
klart du inte gör. förståndiga saknar aldrig mig aldrig saknar folk mig inte ens då när jag behövde det som mest inte ens då!
jag igonerar känslan av tystnad och försvar. ingen vet vad jag har gjort inte ens du!
jag fortsätter inbilla mig det.
snön är vit men den smälter snart bort åh låt den smälta bort fort jag vill ha jord jord jord att ta tag i som jag alltid gjorde när jag var liten mindre och ledsen och kylan inte bet lika hårt som den gör nu.
allt var så mycket lättare då med kullar gräs bäckar stenar historier och djur att titta på studera jag studerar ingenting nu. jag har fullt upp med att blunda.
borde jag öppna ögonen?
nejnejnej jag har blundat länge nu länge nu dolt var spåren började jag vill bara härifrån!! hjälper aspirin?
jag kanske öppnar ögonen.
vägarna jag ville gå på vandra länge länge det har jag alltid velat! det enda jag verkligen vetat verkligen och det kunde ingen ta ifrån mig inte nu heller.
du blundar också hårt och stilla tyst fast ändå inte dina armar viftar runt och du skriker som för att stänga världen ute allt det du inte vill se åh du såg inte mig heller!
och jag har inte en chans
Kommentarer
Trackback
