Uppsatser

(091130) Sv B

av Paulina Träffe

Passionerad kärlek, drömmande funderingar och tanken på den besjälade naturen är några av egenskaperna hos det vi idag kallar för "romantiken", den tidsepok då romaner som till exempel  "Frankenstein" av Mary Shelley och "Den unge Werthers lidanden" av Johann Wolfgang von Goethe skrevs ner.
   När man hör ordet "romantik", är det lätt att tro att det bara handlar om kärlek, vilket det visserligen gjorde till viss mån, men epoken rymmer mer än så. Under romantiken växte bland annat intresset för det övernaturliga, det vidunderliga, fram, och många  författare gav sig in på att skriva skräckromaner. Folk blev dessutom fascinerade av det enkla, det naturliga och vissa sökte sig till sina rötter, medan andra ägnade sin tid åt att längta sig bort från tillvaron.
   Efter att ha läst boken "Den unge Werthers lidanden" kan man dock tro att det mesta inom romantiken handlade om just kärlek. Men det är så mycket mer som ryms inom de ramarna, även i den här boken. 

"Den unge Werthers lidanden" kom till på 1770-talet, då den redan existerande berättelsen skrevs ner av Johann Wolfgang von Goethe, en tysk, och på den tiden, ung man. 
   Som läsare slängs vi in i brevväxladet mellan den unge Werther och hans gode vän Wilhelm. Werther har farit för att uträtta ett ärende åt sin mor, och kommer på så vis till orten Wahlheim, som han direkt fattar tycke för. Han fängslas av naturens skönhet i området och han träffar även folk som faller honom i smaken, däribland Lotte. Lotte har även hon ryckts med i hänförelsen av naturen kring Wahlheim. Här citerar jag boken, för att visa både den förundran Werther och Lotte känner för naturen, men även det ögonblick då Werther förstår samhörigheten de två emellan:

"...
Vi steg fram till fönstret; det åskade ännu på långt håll, ett härligt regn susade på fältet, och en vederkvickande vällukt steg upp i den varma luften. Hon stödde sig på armbågen, och hennes blick genomträngde hela nejden; hon såg upp mot himmelen och på mig; jag blev varse tårar i hennes ögon, hon lade sin hand på min, och sade - Klopstock! Jag försjönk härvid i en ström av känslor, som detta ord utgjöt över mig. Jag kunde ej uthärda det, utan böjde mig ner och kysste hennes hand med de ömmaste tårar och blickade åter i hennes ögon. - Store man, ack, om du sett, hur du blev förgudad i denna blick! Och måtte jag nu aldrig mer höra nämnas ditt så ofta ohelgade namn!
..."

Efter den stunden, var Werther som förlorad i Lottes stora svarta ögon. Men, som den sista meningen i citat kanske påvisar, så fanns det en tredje part, nämligen Lottes trolovade; Albert.
   Albert var en ordentlig karl, Werther förmådde inte ogilla honom på något vis, åtminstone inte i början. Men Werther kan inte stå emot känslan av att vara beklämd, eftersom Lotte ska, och kommer att, gifta sig med Albert. Han hyser en önskan att ändra på det, men vet innerst inne att det kommer att bli som det först var sagt. 
   Werther försöker förlika sig med tanken, och därför gör han otaliga försök att vara makarnas vän. Men synen av de båda tillsammans blir till slut för mycket för honom, så han flyr platsen.
   Efter en tids försök att komma över kärleken till Lotte återser han både henne och hennes nuvarande man. Han tror sig stå ut till en början, men så småningom blir plågan för stor, och Werther ger upp. Om Lotte inte kan bli hans, vill han inte längre finnas till. Han tar sitt liv med en av Alberts pistoler, på julafton, lite mindre än två år efter det att han först mötte Lotte.

Werthers passionerade kärlek till Lotte, hans hänförelse för naturen, dit han ofta söker sig för att tänka och filosofera, och hyllningen av barnen och "de enkla människorna" som finns runtomkring honom, är typiska drag för epoken romantiken. Han talar drömmande, ja, medsvepande och passionerat, om naturen kring Wahlheim, och om Lotte. Se till exempel på hur han i ett av sina brev beskriver hur han känner för henne:

"Den 16 juli.
Ack! hur blodet svallar i mina ådror, när mitt finger oförmodat råkar att röra hennes, när våra fötter möts under bordet! Jag drar mig tillbaka som ur en eld, men en hemlig kraft för mig åter fram; en förvirring betager alla mina sinnen. Ack, hennes oskuld, hennes obekymrade själ känner icke hur olidligt dessa små förtroligheter plågar mig. När hon under vårt samtal lägger sin hand på min, och under detta allt mer och mer börjar intressera, flyttar sig närmare, och den himmelska andedräkten från hennes mun hinner fram till mina läppar - jag vill falla ned, liksom rörd av ett åskslag. Och, Wilhelm, om någonsin detta sälla förtroende skulle göra mig djärv nog att - du förstår mig. Nej, mitt hjärta är ej så fördärvat! Svagt, alltför svagt! Men är icke just detta fördärv?
   Hon är mig helig. Alla begär tystar i hennes närvaro. Jag vet aldrig, hur det är med mig, när jag är hos henne; det är liksom om själen flöt omkring i alla mina nerver. Hon har en melodi, som hon spelar på sitt klaver med en änglastyrka, så enkel, men så full av själ! Det är hennes favoritstycke, och hos mig försvinner oro, förvirring och griller och allt, så snar tjag hört första noten.
   Intet enda ord om de gamlas förtrollande musik förefaller mig otroligt, när jag känner verkan av denna enkla melodi. Och hur väl vet hon icke att använda den, ofta då, när jag hade lust att skjuta mig en kula för pannan! Strax försvinner all min förvirring, allt mörker i själen skingras, och jag andas åter fritt."

Werther är hänryckande. Det han tycker om; det älskar han. Och allt det andra hatar han. På det här viset var sanna romantiker, uppsnärjda i det blå, eller djupt nere i mörkret. Vad de än kände och gjorde, var det med hela hjärtat, och där fanns inga mellanting.
   De var också impulsiva och dramatiska. Dalgångarna kunde växla upp och ner snabbt. Hos Werther märks det tydligt, framför allt i sista delen av boken, då han flyr Wahlheim eftersom bördan blir för tung att bära, och när han slutligen tar livet av sig i förkrosselse.

"Den unge Werthers lidanden" är sannerligen en klassiker. Men vad är då en klassiker?
   Enligt min åsikt är en klassiker en bok som har slagit igenom om och om igen i flera omgångar, och på flera platser i världen. Människor från flera generationer har tagit den till sig, älskat den och känt igen sig själva i framförallt huvudpersonens, men kanske också någon birolls, karaktär. 
   En klassiker kan inte handla om något som bara några få personer varit med om, den måste innehålla en historia som väcker intresse hos "vanliga människor", som kan läsas eller höras av många. Den bör också vara karaktäristisk för epoken då den skrevs. Och språket ska självfallet hålla en viss, om inte ganska hög, klass.
   Vem som bestämmer huruvida en bok är en klassiker eller inte, det vet jag inte. Någon borde sitta och bestämma, men denne någon borde se till aspekter som hur många som läser boken, till exempel, även om det inte alltid är en självklar del i bedömningen. En bok kanske anses vara klassisk för tidsepoken då den skrevs, men lästes av få, och då kanske den ändå kan ses som en klassiker. På så vis kan böcker vara klassiker på sina egna, men ändå på ett gemensamt, sätt. 
   Klassiker har, kort sagt, en förmåga att aldrig helt dö ut. Och det är väl det som är så spännande med dem. De fortsätter leva, annars är de inte klassiker.

Men vilka böcker kommer att bli klassiker från den tiden vi lever i nu? Och vad kommer att vara karaktäristiskt för dem? 
   Kommer det att vara barn- och ungdomsböcker som Harry Potter? Eller böckerna av Sidney Sheldon, som är mer annpassade för vuxna? Kommer det att vara vanliga romantiska och kärleksfulla romaner, eller kommer det att vara någon av fantasyböckerna som det finns så många av nuförtiden?
   Inget av det här kan vi idag avgöra. Det får generationerna som kommer efter oss bestämma. Och kanske, kanske kommer vi själva aldrig att få reda på det. Det återstår att se.