savingjosephine

(101117)


skuggarna kommer ikapp mig,
jagar mig.

över himlarna skrider de fram,
kastar mörka skuggor över kropparna där uppe.

livet slocknar när de lägger sig som ett täcke över solen.


(gravarna platsar bra på kyrkogården då.
torn reser sig.)


voro jag inte en mänsklig varelse,
så vore jag en blomma.
en liten blå en,
den som viskar.
som ett torn reser hon sig
- desperat.
och skuggorna skyler hennes bara bröst.


vi kan aldrig säga att det är försent,
utom just idag.

landskapen tornar upp sig.

berg inom synhåll!

- hur kan du ens säga så?


förkrossade hjärta,
du och jag.
de.


jag är alldeles för trött för att spatsera fram.


och mitt i allt står jag
- trasig.
med blod rinnande från en kroppsdel
och med ett litet blått torn i handen.

som en kliché:

"glömmer du mig?"