savingjosephine

(101111)


(och för det-)
första, andra, tredje.

och då tar luften slut igen.


det finns ingen förståelse när det kommer till oskulden,
när det handlar om den förgrenade ungdomen.

och ändå, finns det inget som är mer 
än just det. 


vad väntar du på?


utanförskap och lidande.

stupande, styckande
- julafton.

och vem drömmer förresten om vita jular nuförtiden?


och där plaskas det.
där hoppas det.
där
väntar någon.

- men vad väntar du på?


framstupa sidoläge,
blommor i rabatten,
tvång, tvång och åter tvång.

ingen tvingade dig att titta.


och det finns inget oförättat i vårt handlande,

inget orätt i det som har tagits upp i tal och skrift,

men det finns det som har varit orättat och det måste för all framtid strypas och stympas vid halsen,
nära det som var själva källan till brottet.


vad väntar du på?


grundandet av bakgrunden lös upp tillvaron men
tillvaron var något jag aldrig kände av,

åtminstone tills det kändes för mycket.


och han var aldrig oförstådd bara
ensam
och gömd likt julklappar innan julafton och innan tomten kommer och

herregud,
åh; som jag avskyr julen.

(vi målar över det med vattenbaserad, utspädd färg.
det borde räcka för att täcka över det som man egentligen inte vill dölja.)


och vad väntar du på?


och för det
första;
tristess och långa nätter bakom lås och bom,
dragen vid näsan av celibatet självt och
tyckandet förlorar liksom sin mening när det inget finns att tycka till om.

andra;
minuternas korta ögonblick,
erinrandet av smärtan mot bröstet inuti segerns pompösa uppsåt.
iller mot iller. näbb mot näbb.

tredje;
och plötsligt dyker vargen upp,
som en objuden gäst som trodde att det var fest men så blev det mest tragedi eftersom han åt hälften av de som faktiskt var inbjudna.

mycket lustigt.


och som klockor en kylig söndag,
innehar vi
förmågan att älska och hata på samma gång.


(det är ett-)
knivigt läge med kniven i ryggen.

endast lockelsen återstår

ytspänningen stärks

och släpps.


så,
vad väntar du på?