"Ta min vals" av Leonard Cohen
"I Wien finns dom vackraste kvinnor.
Här kan döden till slut finna tröst.
Här finns en lobby med hundratals fönster.
Hit flyr duvorna när det blir höst.
Här finns skärvor från gryningens himmel,
som ställs ut i ett tomt galleri.
Aj, aj, aj, aj.
Ta min vals, ta min vals.
Ta min vals med dess tystade skri.
Jag vill ha dig, jag vill ha dig, jag vill ha dig.
På en stol till nån meningslös låt,
i en grotta på liljornas tungspets,
i en kärlekslös trist korridor,
i en säng som är svettig av månsken,
i ett rop fyllt av fotspår och sand.
Aj, aj, aj, aj.
Ta min vals, ta min vals.
Ta dess sargade liv i din hand.
En vals, en vals, en vals, en vals,
med dess andedräkt sträv av konjak och död
och en mantel som dryper av hav.
Och i Wien där finns en konsertsal
där din mun blev bedömd som musik.
Och en bar där männen har tystnat,
de ska dö där av melankoli.
Men vem klättrar upp för din klänning
med ett halsband av tårar på tråd.
Aj, aj, aj, aj.
Ta min vals, ta min vals.
Ta min vals som är grånad av år.
På en vind där barn brukar leka
ska vi lägga oss tätt intill varann,
i ett skimmer av färgade lyktor
medan dagen så sakta blir natt.
Jag vill se vad din sorg har stängt inne,
kanske får eller liljor av snö.
Aj, aj, aj, aj.
Ta min vals, ta min vals.
Med dess "vår kärlek kommer aldrig att dö".
En vals, en vals, en vals, en vals,
med dess andedräkt sträv av konjak och död
och en mantel som dryper av hav.
Och i Wien ska jag lära dig dansa.
Jag ska vara som en flod i ditt rum,
med en vildhyacint på min axel
och din fuktiga kropp mot min mun.
Jag ska begrava min själ i ett album
ibland bilder från år som har gått.
Och sen hänge mig helt åt din skönhet,
åt min spruckna fiol och mitt kors.
Och du ska dansa mig fram till de källor
där blodet är bultande klart.
Aj, aj, aj, aj.
Ta min vals, ta min vals.
Den är din nu,
det är allt som finns kvar."
- Leonard Cohens "Ta min vals"
desperation.
titta.
det var där vi möttes.
jag gick dit.
kände på känslor från förr.
jag såg spöken.
jag förlorade en vän igår.
jag gick över en gräns idag.
desperation.
segerns /förlorarens/ sötma
finns i att ta för mycket.
att ge för mycket,
det sägs vara bra för själen.
men att ta för mycket,
- det hånar,
det förstör.
får oss att se fulare ut
i andras,
eller våra egna,
ögon.
förtroende borde tömmas ut över folket.
borde
lyfta upp hånskratt från gröna löv.
och sedan,
som i en dröm,
bära bort oss till en bädd full av dun.
drömmar finns det gott om i mitt huvud,
men ingen får plats
såsom du
och mina demoner,
eller platsen vi besökte tillsammans
i mitt sinne
(eller var det på riktigt?
jag vet aldrig säkert).
bakom lås och bom/dom,
det är där jag borde sitta,
det vet jag ju.
och ändå,
står jag här.
på den plats där vi först bytte blickar.
jag förlorade en vän igår.
gick över en gräns idag.
desperation och längtan går hand i hand
med
beckmörker.
och det är svårt att ge,
lättare att ta.
men äsch.
det jämnar nog ut sig.
miss(behag)/you'll shine like gold in the air of summer.
det finns för mycket att säga,
och jag har alltid haft ont om tid.
(101115)
vad gör jag här?
första gången;
ja, du vet vad jag kände.
men jag orkar inte leta efter anledningar längre.
orsaker,
misstag,
- missbehag.
du brukade få mitt hjärta att hoppa över hela jävla stan.
jag är fortfarande här.
(i luften?)
ytbehandla,
rör inte mitt i,
vi förstör bara innehållet,
själva smetet.
penslar och färg,
(det var ett tag sen nu).
utan klackar mot golv,
utan
bara ben en sommardag,
som rör varandra,
är vi ingenting.
var vi någonsin det,
du och jag?
jag är trött på att minnas.
kan du inte bara ta mig härifrån?
guldfisken dog och hotet från molnen föll ned,
som regn mot svala kroppar,
mot hjälplösa blickar.
du är det finaste,
och ändå,
utmynnar regnmolnen från dig.
vad har du att minnas?
vita hus, vita
drömmar,
svarta händer,
svarta ögon.
jag målar allt svart nuförtiden,
men det vet du ju redan.
varför sitter jag här?
plantera träd,
utvinn bakelser i ditt kök.
make me sing,
låt mig skrika,
håll mig
nära.
jag väntar fortfarande.
"gör inte det."
vad fan gör jag här!?
det är dags att gå nu.
men jag väntar fortfarande.
tvinga mig att sluta.
celibat och knivar.
(och för det-)
första, andra, tredje.
och då tar luften slut igen.
det finns ingen förståelse när det kommer till oskulden,
när det handlar om den förgrenade ungdomen.
och ändå, finns det inget som är mer
än just det.
vad väntar du på?
utanförskap och lidande.
stupande, styckande
- julafton.
och vem drömmer förresten om vita jular nuförtiden?
och där plaskas det.
där hoppas det.
där
väntar någon.
- men vad väntar du på?
framstupa sidoläge,
blommor i rabatten,
tvång, tvång och åter tvång.
ingen tvingade dig att titta.
och det finns inget oförättat i vårt handlande,
inget orätt i det som har tagits upp i tal och skrift,
men det finns det som har varit orättat och det måste för all framtid strypas och stympas vid halsen,
nära det som var själva källan till brottet.
vad väntar du på?
grundandet av bakgrunden lös upp tillvaron men
tillvaron var något jag aldrig kände av,
åtminstone tills det kändes för mycket.
och han var aldrig oförstådd bara
ensam
och gömd likt julklappar innan julafton och innan tomten kommer och
herregud,
åh; som jag avskyr julen.
(vi målar över det med vattenbaserad, utspädd färg.
det borde räcka för att täcka över det som man egentligen inte vill dölja.)
och vad väntar du på?
och för det
första;
tristess och långa nätter bakom lås och bom,
dragen vid näsan av celibatet självt och
tyckandet förlorar liksom sin mening när det inget finns att tycka till om.
andra;
minuternas korta ögonblick,
erinrandet av smärtan mot bröstet inuti segerns pompösa uppsåt.
iller mot iller. näbb mot näbb.
tredje;
och plötsligt dyker vargen upp,
som en objuden gäst som trodde att det var fest men så blev det mest tragedi eftersom han åt hälften av de som faktiskt var inbjudna.
mycket lustigt.
och som klockor en kylig söndag,
innehar vi
förmågan att älska och hata på samma gång.
(det är ett-)
knivigt läge med kniven i ryggen.
endast lockelsen återstår
ytspänningen stärks
och släpps.
så,
vad väntar du på?