lugnet efter stormen. (romantik)
(100113)
vädret den kvällen!
oh vädret!
svalt regn,
sakta droppande,
liksom tickande
mot de gröna bladen på träden.
sen sommarkväll.
månen,
ljus, len, liksom flata stenar i barnhand,
sken med sin frånvaro bakom molnen,
ibland för att berika oss med en ljusglimt,
lika ljum som luften den kvällen.
jag gick först, snabbt
du gick bakom, än snabbare.
jag ökade på stegen,
ty jag visste
- dina ben bar dig fortare än mina.
jag kände regnet
det lena
oskyldiga
smekande
regnet.
och dina steg bakom.
din mörkblå kostym,
kvar sedan kvällens festligheter,
flöt nu ihop med mörkret
och jag kunde knappast urskilja din siluett i det dova månljuset.
min tunna, dimblå klänning,
slickades av regnet
mot min kropp.
följde kroppens former,
- formerna du en gång hyllade i det höga gräset!
minns du?
ekarna i parken blev min tillflykt
under dess bladrika grenar,
knappt böljande för vinden,
kände jag trygghet,
liksom små barn under moderns kjolar.
ack, så naiv man kan vara!
lugnet infann sig i mitt inre,
för ett ögonblick
trodde jag att jag undsluppit dig.
djupa andetag,
lungorna fyllda,
jag andades ut,
fort,
sedan långsamt,
och plötsligt
-fort igen.
dina händer slöts hårt om mina smala handleder.
sände ilningar genom armarna
upp till mitt innandöme.
oh, som du en gång berörde mig!
minns du?
regnet smekte oss
och våra kläder,
där vi fann oss själva
under lövverken.
mina snabba hjärtslag,
rädslan i bröstet
uppfyllde varje del av min kropp.
och du!
du viskade;
"nu är allt bra igen".
vädret den kvällen!
oh vädret!
svalt regn,
sakta droppande,
liksom tickande
mot de gröna bladen på träden.
sen sommarkväll.
månen,
ljus, len, liksom flata stenar i barnhand,
sken med sin frånvaro bakom molnen,
ibland för att berika oss med en ljusglimt,
lika ljum som luften den kvällen.
jag gick först, snabbt
du gick bakom, än snabbare.
jag ökade på stegen,
ty jag visste
- dina ben bar dig fortare än mina.
jag kände regnet
det lena
oskyldiga
smekande
regnet.
och dina steg bakom.
din mörkblå kostym,
kvar sedan kvällens festligheter,
flöt nu ihop med mörkret
och jag kunde knappast urskilja din siluett i det dova månljuset.
min tunna, dimblå klänning,
slickades av regnet
mot min kropp.
följde kroppens former,
- formerna du en gång hyllade i det höga gräset!
minns du?
ekarna i parken blev min tillflykt
under dess bladrika grenar,
knappt böljande för vinden,
kände jag trygghet,
liksom små barn under moderns kjolar.
ack, så naiv man kan vara!
lugnet infann sig i mitt inre,
för ett ögonblick
trodde jag att jag undsluppit dig.
djupa andetag,
lungorna fyllda,
jag andades ut,
fort,
sedan långsamt,
och plötsligt
-fort igen.
dina händer slöts hårt om mina smala handleder.
sände ilningar genom armarna
upp till mitt innandöme.
oh, som du en gång berörde mig!
minns du?
regnet smekte oss
och våra kläder,
där vi fann oss själva
under lövverken.
mina snabba hjärtslag,
rädslan i bröstet
uppfyllde varje del av min kropp.
och du!
du viskade;
"nu är allt bra igen".
lugnet efter stormen. (realism)
(100113)
regndroppar föll sakta,
lätt
den kvällen.
ej kallt,
sen sommarkväll,
och månen, klar
uppenbarade sig sällan,
men ändå,
mellan slöjorna av moln.
du skulle gå bakom mig.
du skulle gå snabbare än jag.
jag skulle
skynda på stegen,
driven av vetskapen
- du är snabbare än mig.
jag skulle känna regnet
det lena
oskyldiga
smekande
regnet.
och dina steg bakom.
du skulle ha på dig din mörkblå kostym,
kvar
sen kvällens festligheter.
jag,
i den dimblå klänning, du betalat,
böljande längs kroppen,
åtsmitande runt formerna,
dyblöt,
av regnet.
jag skulle gömma mig i skuggan av ekarna i parken
gapande kusligt tom.
en gunga helt stilla,
- ingen vind ikväll.
jag skulle känna lugnet.
jag skulle
för ett ögonblick,
tro att jag kommit undan dig.
andas ut,
fort,
pusta ut,
långsamt.
plötsligt
- fort igen.
dina händer om mina handleder
hårt.
och känslan;
regnet,
jag,
du,
blöta festkläder,
snabba hjärtslag,
rädslan i mitt bröst.
och din röst,
viskande;
"nu är allt bra igen".
regndroppar föll sakta,
lätt
den kvällen.
ej kallt,
sen sommarkväll,
och månen, klar
uppenbarade sig sällan,
men ändå,
mellan slöjorna av moln.
du skulle gå bakom mig.
du skulle gå snabbare än jag.
jag skulle
skynda på stegen,
driven av vetskapen
- du är snabbare än mig.
jag skulle känna regnet
det lena
oskyldiga
smekande
regnet.
och dina steg bakom.
du skulle ha på dig din mörkblå kostym,
kvar
sen kvällens festligheter.
jag,
i den dimblå klänning, du betalat,
böljande längs kroppen,
åtsmitande runt formerna,
dyblöt,
av regnet.
jag skulle gömma mig i skuggan av ekarna i parken
gapande kusligt tom.
en gunga helt stilla,
- ingen vind ikväll.
jag skulle känna lugnet.
jag skulle
för ett ögonblick,
tro att jag kommit undan dig.
andas ut,
fort,
pusta ut,
långsamt.
plötsligt
- fort igen.
dina händer om mina handleder
hårt.
och känslan;
regnet,
jag,
du,
blöta festkläder,
snabba hjärtslag,
rädslan i mitt bröst.
och din röst,
viskande;
"nu är allt bra igen".
regndroppar.
(100103)
du och jag
är som regndroppar
vi faller snabbt
dunstar
och så börjar allt om igen.
