dagen efter.
22.
(du och jag står på tå nu.)
(110620, kl 11.11)
din födelsedag.
och jag lyckas alltid förstöra något vackert,
påtår tack!
klackar mot cement, igen,
och framför dig står jag nu igen,
spy spy spy!
ut med
förlåt
och jag har aldrig betvivlat
och ändå står jag i is -
jag måste hitta en mening
för jag har aldrig varit bra på charader.
som en dag bland blommor
åh! ta mig dit!
ligg med mig i gräset!
låt oss insupa varandras dofter,
vad skulle jag göra utan dig?
och jag har aldrig hoppats på
i jakten på något att lyckas med.
förlåt,
jag borde vörda livet mer än så.
men jag saknar elegans,
jag har
jag har händer som inte kan ligga stilla.
ögonen är färgade utav en himmel såsom den idag -
och mitt huvud sen!
- alldeles för mycket.
och jag tror att jag snart sprängs av tristess,
när du inte är där.
ty vi kan inte bara leva på kärlek.
och ännu en dag är på väg att passera,
(det är därför jag behöver dig,
Madelene,
ty du fyller mina dagar med färg.)
ett litet blått torn.
skuggarna kommer ikapp mig,
jagar mig.
över himlarna skrider de fram,
kastar mörka skuggor över kropparna där uppe.
livet slocknar när de lägger sig som ett täcke över solen.
(gravarna platsar bra på kyrkogården då.
torn reser sig.)
voro jag inte en mänsklig varelse,
så vore jag en blomma.
en liten blå en,
den som viskar.
som ett torn reser hon sig
- desperat.
och skuggorna skyler hennes bara bröst.
vi kan aldrig säga att det är försent,
utom just idag.
landskapen tornar upp sig.
berg inom synhåll!
- hur kan du ens säga så?
förkrossade hjärta,
du och jag.
de.
jag är alldeles för trött för att spatsera fram.
och mitt i allt står jag
- trasig.
med blod rinnande från en kroppsdel
och med ett litet blått torn i handen.
som en kliché:
"glömmer du mig?"
spill.
det är spill.
spill från barndomen.
spill från minnen,
drömmar.
det är spill från krig.
spill från hat,
livet
- allt.
jag är spill.
du är det inte.
fast kanske är allt spill ändå.
spill spill spill.
allt är spill.
sköra trådar
just a little to make you feel alive
(20110608)
(minuter och frisbee-liv.)
och just när man tror att man är i luften så
sjunker man ner
- snabbt
och åh hej ner i gräset bli grön bli grön bli brun
bli glasskärvor.
klackar mot källargolv
regnsmatter mot fönstren
livets små kryphål
de vilsnas ledsagan ner till
minnenas lundar
trädkronornas hälsningar uppifrån
löven vinkar,
och jag vinkar tillbaka
och snubblar som följd.
loving every fucking gruskorn.
oklippt gräs och bortsprungna katter,
ljusa nätter och svulstiga dagar
- jag kan inte sova då.
illa sjunker vi,
långt ner.
ner ner till djupaste dalar,
till mörkaste bottnar och
till kallaste hjärtkamrar
isbitar, bottenlösa sjöar och
fruntimmer som pratar skit på tunnelbanan.
fågelkvitter utanför balkongen.
pull pull pull just a little
livet är fan banalt
plågsamt
retsamt
irriterande
ibland våldsamt
hjärtskärande och
till och från tråkigt.
att andas kan vara likvärdigt med att dö
att simma som att drunkna
att falla som att flyga
att gråta som att komma hem
eller som att gå vilse.
livet kan vara frågande
vinnande liksom förlorande
spännande och
lärande liksom fördärvande
kärlek kan fylla dess rum
stående tätt bredvid hat,
precis som vi kan både vilja och inte vilja.
livet kan vara dämpat
degraderat och
gråmelerat
rosa eller
svävande på vita moln.
livet kan vara tragiskt
bortkommet
sönderslitande
sårande
och makabert.
livet kan vara under(-)bart
naket och
skört.
livet kan vara allt,
allt på samma gång.
Svalan.
(20110302)
Ta mina andetag ifrån mig,
jag förtjänar dem inte
Ta mina drömmar, mina plågor,
mina
hjälplösa kvidanden.
Jag orkar inte mer.
Res iväg.
Du med
såsom allt försvinner,
likt bladen om hösten
önskar jag försvinna i mina egna armar.
De är det enda jag ser nuförtiden.
Hjälp mig.
Hjälp hjälp stjälp mig!
Tystnaden ekade lika tomt som de två hålen i mina bröst.
Hjälp mig
inte.
Stjälp mig, kom kom kom och
ta det onda ifrån mig!
Låt mig förtvina och gå under
Flyga iväg
(Men jag drömmer inte om himmelen längre. Gör du?)
Fan.
Om ord kunde skrika i en text
skulle du bli döv.
Och om ord kunde lysa i min text
hoppas jag att du blir blind,
Du som inte såg.
Ta det goda ifrån mig,
allt jag håller kärt,
allt jag omfamnar - ta det.
Tristess och gångjärn har tillslut plågat livet ur mig.
Nitton och ett halvt, och redo för att dö.
(Åtminstone önskade jag det.)
Vem kan
titta på mig nu?
Vem kan erkänna att allt var en lögn
nu?
Jag avskyr lögner, livet, kemikalier och frågande ord.
Jag vördar döden och de som är modiga nog att möta den
Samt fåglar och allehanda ting som flyger lätt som vinden,
men som inte är nedtyngda av samma plågor som vi.
Ytbehandla mig med stark vätska!
Doppa mig i grundtal och ekvationer!
Bind mig i vävnader från Hitlers tygstycken!
Döp mig i vredesmod
Och jag hoppas få se ditt ansikte en dag.
Men ovanifrån, fjäderlätt.
Ty jag önskar
att jag återvänder som fågeln, den lilla, den blå.
Nej, svalan!
Ta mig dit kära natt.
Och gör mig till något att se ner på.
"Ta min vals" av Leonard Cohen
"I Wien finns dom vackraste kvinnor.
Här kan döden till slut finna tröst.
Här finns en lobby med hundratals fönster.
Hit flyr duvorna när det blir höst.
Här finns skärvor från gryningens himmel,
som ställs ut i ett tomt galleri.
Aj, aj, aj, aj.
Ta min vals, ta min vals.
Ta min vals med dess tystade skri.
Jag vill ha dig, jag vill ha dig, jag vill ha dig.
På en stol till nån meningslös låt,
i en grotta på liljornas tungspets,
i en kärlekslös trist korridor,
i en säng som är svettig av månsken,
i ett rop fyllt av fotspår och sand.
Aj, aj, aj, aj.
Ta min vals, ta min vals.
Ta dess sargade liv i din hand.
En vals, en vals, en vals, en vals,
med dess andedräkt sträv av konjak och död
och en mantel som dryper av hav.
Och i Wien där finns en konsertsal
där din mun blev bedömd som musik.
Och en bar där männen har tystnat,
de ska dö där av melankoli.
Men vem klättrar upp för din klänning
med ett halsband av tårar på tråd.
Aj, aj, aj, aj.
Ta min vals, ta min vals.
Ta min vals som är grånad av år.
På en vind där barn brukar leka
ska vi lägga oss tätt intill varann,
i ett skimmer av färgade lyktor
medan dagen så sakta blir natt.
Jag vill se vad din sorg har stängt inne,
kanske får eller liljor av snö.
Aj, aj, aj, aj.
Ta min vals, ta min vals.
Med dess "vår kärlek kommer aldrig att dö".
En vals, en vals, en vals, en vals,
med dess andedräkt sträv av konjak och död
och en mantel som dryper av hav.
Och i Wien ska jag lära dig dansa.
Jag ska vara som en flod i ditt rum,
med en vildhyacint på min axel
och din fuktiga kropp mot min mun.
Jag ska begrava min själ i ett album
ibland bilder från år som har gått.
Och sen hänge mig helt åt din skönhet,
åt min spruckna fiol och mitt kors.
Och du ska dansa mig fram till de källor
där blodet är bultande klart.
Aj, aj, aj, aj.
Ta min vals, ta min vals.
Den är din nu,
det är allt som finns kvar."
- Leonard Cohens "Ta min vals"
desperation.
titta.
det var där vi möttes.
jag gick dit.
kände på känslor från förr.
jag såg spöken.
jag förlorade en vän igår.
jag gick över en gräns idag.
desperation.
segerns /förlorarens/ sötma
finns i att ta för mycket.
att ge för mycket,
det sägs vara bra för själen.
men att ta för mycket,
- det hånar,
det förstör.
får oss att se fulare ut
i andras,
eller våra egna,
ögon.
förtroende borde tömmas ut över folket.
borde
lyfta upp hånskratt från gröna löv.
och sedan,
som i en dröm,
bära bort oss till en bädd full av dun.
drömmar finns det gott om i mitt huvud,
men ingen får plats
såsom du
och mina demoner,
eller platsen vi besökte tillsammans
i mitt sinne
(eller var det på riktigt?
jag vet aldrig säkert).
bakom lås och bom/dom,
det är där jag borde sitta,
det vet jag ju.
och ändå,
står jag här.
på den plats där vi först bytte blickar.
jag förlorade en vän igår.
gick över en gräns idag.
desperation och längtan går hand i hand
med
beckmörker.
och det är svårt att ge,
lättare att ta.
men äsch.
det jämnar nog ut sig.
miss(behag)/you'll shine like gold in the air of summer.
det finns för mycket att säga,
och jag har alltid haft ont om tid.
(101115)
vad gör jag här?
första gången;
ja, du vet vad jag kände.
men jag orkar inte leta efter anledningar längre.
orsaker,
misstag,
- missbehag.
du brukade få mitt hjärta att hoppa över hela jävla stan.
jag är fortfarande här.
(i luften?)
ytbehandla,
rör inte mitt i,
vi förstör bara innehållet,
själva smetet.
penslar och färg,
(det var ett tag sen nu).
utan klackar mot golv,
utan
bara ben en sommardag,
som rör varandra,
är vi ingenting.
var vi någonsin det,
du och jag?
jag är trött på att minnas.
kan du inte bara ta mig härifrån?
guldfisken dog och hotet från molnen föll ned,
som regn mot svala kroppar,
mot hjälplösa blickar.
du är det finaste,
och ändå,
utmynnar regnmolnen från dig.
vad har du att minnas?
vita hus, vita
drömmar,
svarta händer,
svarta ögon.
jag målar allt svart nuförtiden,
men det vet du ju redan.
varför sitter jag här?
plantera träd,
utvinn bakelser i ditt kök.
make me sing,
låt mig skrika,
håll mig
nära.
jag väntar fortfarande.
"gör inte det."
vad fan gör jag här!?
det är dags att gå nu.
men jag väntar fortfarande.
tvinga mig att sluta.
celibat och knivar.
(och för det-)
första, andra, tredje.
och då tar luften slut igen.
det finns ingen förståelse när det kommer till oskulden,
när det handlar om den förgrenade ungdomen.
och ändå, finns det inget som är mer
än just det.
vad väntar du på?
utanförskap och lidande.
stupande, styckande
- julafton.
och vem drömmer förresten om vita jular nuförtiden?
och där plaskas det.
där hoppas det.
där
väntar någon.
- men vad väntar du på?
framstupa sidoläge,
blommor i rabatten,
tvång, tvång och åter tvång.
ingen tvingade dig att titta.
och det finns inget oförättat i vårt handlande,
inget orätt i det som har tagits upp i tal och skrift,
men det finns det som har varit orättat och det måste för all framtid strypas och stympas vid halsen,
nära det som var själva källan till brottet.
vad väntar du på?
grundandet av bakgrunden lös upp tillvaron men
tillvaron var något jag aldrig kände av,
åtminstone tills det kändes för mycket.
och han var aldrig oförstådd bara
ensam
och gömd likt julklappar innan julafton och innan tomten kommer och
herregud,
åh; som jag avskyr julen.
(vi målar över det med vattenbaserad, utspädd färg.
det borde räcka för att täcka över det som man egentligen inte vill dölja.)
och vad väntar du på?
och för det
första;
tristess och långa nätter bakom lås och bom,
dragen vid näsan av celibatet självt och
tyckandet förlorar liksom sin mening när det inget finns att tycka till om.
andra;
minuternas korta ögonblick,
erinrandet av smärtan mot bröstet inuti segerns pompösa uppsåt.
iller mot iller. näbb mot näbb.
tredje;
och plötsligt dyker vargen upp,
som en objuden gäst som trodde att det var fest men så blev det mest tragedi eftersom han åt hälften av de som faktiskt var inbjudna.
mycket lustigt.
och som klockor en kylig söndag,
innehar vi
förmågan att älska och hata på samma gång.
(det är ett-)
knivigt läge med kniven i ryggen.
endast lockelsen återstår
ytspänningen stärks
och släpps.
så,
vad väntar du på?
älska mig nu.
det finns mycket som irrar runtomkring,
förvirrar.
men jag tänker inte lyssna längre.
jag
kommer att blunda för det som jag inbillar mig
i mörkret.
och jag,
jag tänker hoppa som fastbältad i en fallskärm,
ut i luften.
rätt ut.
känna vinden,
luftmotståndet,
rädslan i bröstet.
jag kommer tappa andan idag.
(igen.)
och du,
åh du!
du är som
allt jag inte har,
och allt jag tror på.
allt jag är.
hur är det möjligt?
hur
kan en människa ta en vals
och ge den liv?
du gjorde det.
du tog allt.
gav allt.
och jag är din,
jag har alltid varit din.
älska mig nu.
ur Leonard Cohens "ta min vals"
jag vill ha dig
jag vill ha dig
jag vill ha dig
i en kärlekslös trist korridor,
i en säng som är svettig av månsken,
i ett rop fyllt av fotspår och sand.
jag ska begrava min själ i ett album,
ibland bilder från år som har gått.
och sen hänge mig helt åt din skönhet,
åt min spruckna fiol och mitt kors.
en vals, med dess andedräkt sträv av konjak och död,
och en mantel som dryper av hav.
ta min vals, ta dess sargade liv i din hand.
monolog genom fängelsegallret.
(ta min vals - leonard cohen)
vi är fångar,
fångna under samma tak.
med samma bojor,
men med knivar i ryggen.
vi äter från samma tallrik,
för att spy upp det lika snabbt.
och jag hatar allt nu.
du tog allt,
och jag står ensam kvar.
med ett hål i handen,
naken.
du tog allt,
lämnade mig ensam kvar.
utstött av livet själv,
spyr jag nu själv upp resterna.
är du där?
och jag hatar dig,
men jag älskar dig.
jag vill härifrån,
men vill ändå ha dig,
mer än livet självt.
åh,
jag står inte ut.
är du där?
är du där?
luften tar slut i cellen.
snart kvävs vi till döds,
eller dödar den andre för att själv leva.
jag står ensam nu.
är du där?
och sängen
kvällen
morgonvalsen
sången
genom fönstret
påminner om dig.
och det gör för ont för att orka andas.
är du där?
är du där?
viska
ropa
svara
(rör)
mig genom gallret.
är du där?
är du där?
är du där?
sätesbjudning.
(100811)
allt brukade snurra,
jag stod mitt i.
men nu
står tiden stilla.
- mitt hjärta slår fortfarande fort.
snabba kast.
men nu
tomma rum
tomma ord
tomma
blickar.
varför tog du inte med mig dit?
och när händerna var tomma;
- sätesbjudning.
fast åt fel håll.
(jag tittar ned,
och hittar inte längre några kedjor vid mina fötter.
bara tomrum.)
du tog ditt,
jag tog mitt.
vi andas fortfarande samma luft.
men,
vi är ändå inte här.
och sätet känns tomt nu.
orphan child.
kl 23:23)
cocorosie - animals:
"I always knew I would spend a lot of time alone
no one would understand me
maybe I should go and live amongst the animals
spend all my time amongst the animals
and on the tracks I would go
they lead to the sea
to be amongst the animals.
maybe I had lied when I said I was ok
just getting along like a little song that stops to sing and say:
"wild willow, windy winter,
won't you blow through me
my whole eternity""
juliet
väntar inte längre på romeo,
romeo söker henne inte.
jag hatar mig nu.
och
världen var som jag alltid trott att den var.
men
så har jag också alltid levt utom världen,
eller snarare
aldrig levt.
(allt som jag såg fram emot
tog du och de ifrån mig.
jag är inget nu.)
varför
varför föddes hon?
hon stod ensam på trottoaren,
alltid lämnad av de hon älskade,
men förstörde.
varför
lärde hon sig aldrig livets små spel,
och de stora?
jag hatar mig nu.
(stings on my sheats
- stings on my soul.)
värmen har försvunnit nu.
och kvar finns bara
tomrum
och hål i sidan.
naglar i benen.
ett desperat skrik, ut mot natten,
och fullmånen var som störst då.
vore jag ett monster,
en hamlet,
en gestikulerande trafikpolis
eller bara
någon.
hur ofta
måste man komma till insikt om sin otillräcklighet
innan man förgås?
(hur ofta?)
hon hatar mig nu.
men jag förstår.
jag hatar mig också.
det är lugnt.
jag hatar mig också.
juliet
väntar inte längre på romeo,
romeo söker henne inte.
marken öppnar sig nu,
jag räknar stjärnorna och
gravarna.
jämför
och tar sats.
och värmen ute i fingertopparna kvarstår.
(100721)
fortfarande
gör du mig varm,
bara vid åsynen av dig,
ja,
tid
liv
andra
- allt annat
försvinner,
tynar bort
och kvar står du.
och värmen ute i fingertopparna kvarstår.
hur
hur tog du allt jag trodde att jag brydde mig om,
gjorde det oviktigt,
slätade ut,
brokade till
hela livet i sig?
och jag ångrar inte att jag bjöd dig inpå livet.
vad jag ångrar,
kära du,
är allt som förstört.
vi har bränt broar,
du och jag,
från varsitt håll,
mötts på mitten
och kastat sylt på varandra
(inte i välmenat tycke).
jag önskar att jag kunde säga
att
vi glömmer allt.
glömma och förlåta.
jag vill - försöker!
men du vet ju hur gummiband fungerar.
jag ska klippa!
en dag
ska jag klippa av alla.
(- jag tänker faktiskt så.
och önskar att det var igår.)
vi har bränt varandra på bål,
över öppen eld.
jag har skurit i dig,
du har skurit i mig.
men
jag älskar dig ändå.
jag kommer alltid att älska dig ändå.
och värmen ute i fingertopparna kvarstår.
som om slutet redan var här och blixten slog ned alldeles bredvid, - ingen reaktion.
och kanske är det sant,
det jag sa,
att jag alltid kommer att älska dig.
som vi sa
som vi sa;
oavsett vad som händer.
oavsett-
jag saknar dig redan.
snälla, säg det igen!
och hundratusen röster skriker efter något mer.
- snälla, säg det igen!
miljoner ord förvinner ner i förrgårs svarta hål,
som hundratusen åsikter som ingen lyssnar på.
- snälla, säg det igen!"
(100716)
och bakom lås och bom flyger hon runt,
finner ett kryphål,
ett maskhål
- ett ljusår bort.
och saker klarnar där.
hon famlar inte.
hon stapplar inte.
hon gömmer sig
aldrig mer.
bakom moln och
åter moln,
(rosenröda nu)
dimma sen,
- sol nu!
- snälla, säg det igen!
som gamla ord,
använda förut,
dock aldrig utslitna,
nej, - aldrig!
genom tristess,
ålderdom,
svarta dagar,
genom regn och
åter regn.
ljust i tunneln nu!
- snälla, säg det igen!
och där står hon nu,
mitt bland vita moln.
hon är
vad ord inte kan beskriva.
hon är
näcken om sommaren,
snön om vintern,
färgerna om hösten,
- nytt liv i april!
hon är
sol på klarblå himmel,
åskan i mörka moln,
smärtan i pilen ibland.
hon är regn efter uttorkade dagar.
- snälla, säg det igen!
vi badar nakna i det nu.
kalabalik.
(100713)
dramatik.
kalabalik.
tiden rinner långsamt,
men mest fort,
ibland.
och det var längesen vi var där.
du och jag
- tragedi.
jag minns fortfarande,
- har du glömt?
(du säger att du inte har det,
och jag lyckas alltid
/aldrig/
tro dig.)
jag omfamnar livet,
vilket det nu är!
och jag hoppas att det för med sig något att ta med sig hem,
men jag vet inte.
jag vet aldrig.
(du vet hur jag brukade tala för mig själv i mörkret.
och kanske kommer jag aldrig att bli frisk.)
värmen tar kål på mig,
och gynnar mig,
precis som
vattendroppar mot hud,
- hud mot hud.
värmen fryser.
tiden stannar.
jag flyger
men slår i luften,
desperat.
som ammande barn,
trånande.
och jag faller ned,
hårt mot marken,
- var är du?
jag står inte ut mycket längre.
och du; mitt hjärta.
och nu;
min familj består av
mitt hjärta,
plus några underbaringar icke att förglömma.
ni;
ni förmultnar bakom husknuten,
och jag är bortom
kullarna,
inne i
skogarna,
hemma snart.
(jag och träden,
minns du?)
hon;
hon förde mig hem.
tog det som var kvar av mig
(undersulor)
och vi gick
tillsammans
(isär)
längs vägen,
genom snår
slån
(gräs)strån.
trånande ibland.
förstörda ibland.
ensamma ibland.
men vi;
vi är
ändå.
och nu;
min familj består av
mitt hjärta,
plus några underbaringar icke att förglömma.
men jag vore inte mycket
utan henne.
