Svalan.
(20110302)
Ta mina andetag ifrån mig,
jag förtjänar dem inte
Ta mina drömmar, mina plågor,
mina
hjälplösa kvidanden.
Jag orkar inte mer.
Res iväg.
Du med
såsom allt försvinner,
likt bladen om hösten
önskar jag försvinna i mina egna armar.
De är det enda jag ser nuförtiden.
Hjälp mig.
Hjälp hjälp stjälp mig!
Tystnaden ekade lika tomt som de två hålen i mina bröst.
Hjälp mig
inte.
Stjälp mig, kom kom kom och
ta det onda ifrån mig!
Låt mig förtvina och gå under
Flyga iväg
(Men jag drömmer inte om himmelen längre. Gör du?)
Fan.
Om ord kunde skrika i en text
skulle du bli döv.
Och om ord kunde lysa i min text
hoppas jag att du blir blind,
Du som inte såg.
Ta det goda ifrån mig,
allt jag håller kärt,
allt jag omfamnar - ta det.
Tristess och gångjärn har tillslut plågat livet ur mig.
Nitton och ett halvt, och redo för att dö.
(Åtminstone önskade jag det.)
Vem kan
titta på mig nu?
Vem kan erkänna att allt var en lögn
nu?
Jag avskyr lögner, livet, kemikalier och frågande ord.
Jag vördar döden och de som är modiga nog att möta den
Samt fåglar och allehanda ting som flyger lätt som vinden,
men som inte är nedtyngda av samma plågor som vi.
Ytbehandla mig med stark vätska!
Doppa mig i grundtal och ekvationer!
Bind mig i vävnader från Hitlers tygstycken!
Döp mig i vredesmod
Och jag hoppas få se ditt ansikte en dag.
Men ovanifrån, fjäderlätt.
Ty jag önskar
att jag återvänder som fågeln, den lilla, den blå.
Nej, svalan!
Ta mig dit kära natt.
Och gör mig till något att se ner på.
